Mikki-Michelles förlossningsberättelser
Mikki-Michelles förlossningsberättelser – Från första till andra barnet
JOOLZ PARENT STORIES
"Och plötsligt skrek jag: ‘HUVUD! HUVUD!’ Plopp—och där var hon..."
Två förlossningar, två helt olika upplevelser. Mikki-Michelle delar med sig av de råa och kraftfulla ögonblicken när hon födde sina döttrar, Loá-Loé och Sumi-Sumé—två resor, två känslor, båda oförglömliga.
Loá-Loés födelse
Torsdag 27 oktober 2022. Jag och Saam ville bara ha en efterrätt. Eller okej… vi ville också röra lite på oss (även om jag vid den tidpunkten snarare vaggade fram som en pingvin). Så vi gick till en liten italiensk restaurang i Amsterdam, Ceppi’s, omgivna av unga människor redo för en utekväll. Vi, å andra sidan, pratade om bebisen, våra planer och vårt nya liv i Mexiko.
Efter efterrätten gick vi hem. Och plötsligt—en konstig känsla… typ som lätt mensvärk. "Äsch, inget att bry sig om," tänkte jag. Men vid 02:30 vaknade jag. Aha, det är så det känns! Inte ont än, men jag var tvungen att andas genom det.
Vid 06:00 ringde Saam vår fantastiska barnmorska, Daniela. "Börja dagen som vanligt, jag ringer senare," sa hon. Jag försökte distrahera mig—jag fick till och med för mig att baka en kaka (för det är ju självklart prio ett just nu), men slutade med att ligga utslagen i soffan. Noll energi.
Vid 14:00 ringde Daniela igen. "Hur mår du?" Och jag börjar gråta. Oops. Värkarna var oregelbundna men redan riktigt starka. "Om det redan gör så här ont, hur ska jag klara resten?" Daniela hörde tårarna i min röst och sa: "Jag kommer förbi så tar vi en kopp te." Direkt lättnad.
När hon kom vid 16:00 bekräftade hon det jag egentligen redan visste—det riktiga förlossningsarbetet hade inte börjat än. Hon gav mig eteriska oljor: mossa för att stärka värkarna, jasmin för att hjälpa mig hitta mitt fokus. Och föreslog att vi skulle gå till sovrummet, där allt var förberett för födseln.
Från 17:00 och framåt—boom. Kroppen tog över. Från sängen till badkaret, från badkaret till sängen. Det varma vattnet = heaven. Värkarna = hjälp. Jag rörde mig, andades som en urkraft. Och sen… panikmomentet: Jag såg på Saam med tårar i ögonen. "Jag klarar inte mer. Jag ger upp."
Han förstod.
Han ringde Daniela, blåste upp förlossningspoolen, släckte ner, tände ljus, satte på musik. Daniela kom och föreslog att jag skulle tillbaka ner i vattnet. Och den här gången var det helt rätt. Jag flöt mellan värkarna, mellan två världar. Och plötsligt—plopp. Vattnet gick. Nu var det dags. Trycket, intensiteten, kroppen visste vad den skulle göra. Ingen mätning, ingen styrning—bara jag som följde min instinkt. Jag släppte taget. Kände henne komma. Kände huvudet. Röt som ett lejon. Och sen: "HUVUD! HUVUD!" Plopp. Ett litet huvud mellan mina ben. Några krystningar till och bam, jag drog upp henne på mitt bröst. Ren magi. Exakt på beräknat datum—Loá-Loé var här. 24 timmars förlossning, intensivt, vilt, oförglömligt.
Och genom allt detta: Saam. Min klippa, min kärlek, mitt allt. Daniela, min guide, som gav mig utrymme att göra det på mitt sätt. Utan dem hade jag aldrig klarat det.
Sumi-Sumés expressförlossning
Och sen kom Sumi. En helt annan energi—snabb, rytmisk, kraftfull.
Fredag 13 oktober, 19:00. Saam nattade Loá-Loé, jag plockade undan i köket (för att om förlossningen startar, måste huset vara städat). Och där kom de första värkarna.
Vid 20:30 började de bli starkare, men jag kunde fortfarande andas igenom dem. Saam kom tillbaka och jag sa: "Jag tror att det är dags." Vi kände den där spänningen i luften—spännande, nervöst. "Ska vi fylla poolen? Ringa barnmorskan?" Saam föreslog att vi skulle vila lite först. Jag la mig bredvid Lo, strök min mage, viskade till Sumi. Men sömn? Glöm det. 21:00: "Ring alla. Nu händer det verkligen." Hans föräldrar kom för att ta hand om Lo. Vid 22:00 var min barnmorska Caroline på plats. Jag satt på en förlossningsboll medan poolen långsamt fylldes. Jag är en tyst föderska—inga stora ord, inget behov av mycket prat. Caroline förstod det. Saam var fortfarande upptagen med de sista förberedelserna. Men när hans föräldrar tog över, var han äntligen där med mig. Och det behövde jag.
Värkarna var starka men regelbundna. Caroline föreslog vatten. "Redan?" tänkte jag. Den här förlossningen var helt annorlunda än min första. Jag kände mig kraftfull, i total synk med min kropp.
I vattnet kunde jag inte vara stilla. Jag rörde mig, höll i Saam. Och sen—trycket ändrades. "Kan jag krysta?" frågade jag. "Om du känner det, så gör det," sa Caroline. Och BAM—min kropp tog över.
Men den här gången kändes det annorlunda. Hon kom inte ut. Mina ben skakade, jag hittade ingen bra position. "Hon fastnar! Det gör SÅ ont!" ropade jag. Hennes huvud gled ner… och sen tillbaka upp. Om och om igen. Smärtan var brutal. Och sen, plötsligt—jag måste få ut henne. 20 minuter senare, där var hon. Min lilla Sumi-Sumé.
Jag klev ur vattnet, helt slut. Men innan jag ens hann förstå vad som hänt såg jag Carolines ansikte förändras.
"Mik… något är fel."
Och i det ögonblicket stannade världen.
Orden träffade mig som en tegelsten. En total bristning. De ekade i mitt huvud, men jag kunde inte riktigt förstå dem. Jag visste att det var illa – men hur illa? Vad innebar det för mig? För min kropp? För min återhämtning? Och sedan kom orden jag fruktade mest: "Du måste åka till sjukhuset. Nu."
Den enda platsen jag absolut inte ville vara på, inte efter en så vacker och kraftfull hemförlossning.
Kaos utbröt. Samtal till sjukhuset. Ambulansen. Göra Sumi redo. Och tjugo minuter senare låg jag där, ensam i ambulansen. Ensam. Ingen plats för ett babyskydd, inget utrymme för min bebis eller Saam. Bara jag, på väg mot det okända. Den längsta resan i mitt liv, fylld med frågor jag inte ville ställa. Hur illa är det? Vad kommer att hända? Kommer jag någonsin att läka helt?
Och sedan – där stod de. Saam, Sumi och Caroline vid sjukhusdörrarna. Tack gode Gud. Att se dem fyllde mig med lättnad. Min älskade, min nyfödda dotter, knappt en timme gammal, och min barnmorska som hade varit vid min sida genom allt. Kort därefter låg jag på operationsbordet, blev ihopsydd, medan gynekologen lugnt försäkrade mig: Allt kommer att bli bra. Och på något sätt… blev det det.
Jag höll Sumi tätt mot mitt bröst och lät allt sjunka in. På eftermiddagen var vi redan hemma. Och under dagarna som följde började jag se denna bristning – denna oväntade, oönskade vändning – inte bara som ett bakslag, utan som en gåva. Sumi hade förmodligen suttit fast, letat efter den rätta vinkeln för att ta sig ut. Och genom vår dans – jag gungande i vattnet, hon sökande efter sin väg – skapade min kropp utrymme för henne. Den hjälpte henne att födas tryggt.
Min kropp svek mig inte. Den räddade oss.
Det var rått. Det var intensivt. Det var helande. Och nu har jag den vackraste, friskaste dottern i mina armar.
Den här dansen var bara början på vår resa tillsammans.
Vi klarade det. ❤️
Vill du veta hur det slutade? Kolla in hela berättelsen och dela din egen upplevelse på våra sociala medier!
@lifestory_by_lesley
